En teaterföreställning om segregation, om frustration som leder till bränder, misshandel, rån, bråk och stenkastning. Rädsla och förtvivlan vänds till hat!
Inte samma värde…Inte samma trygghet…Inte välkommen!!!
Splittrad identitet, utanförskap, fattigdom och förtvivlan…
-” Jag är ingen. Bara vilken jävla shurda som helst. Du vänder ryggen åt mig och jag vänder ryggen åt dig. Turkar, araber, albaner och marockaner…svennar, somalier, ryssar och irakier…kenyaner, iranier, chilenare och kurder…hela jävla världen. Vi har ett gemensamt. Vi är andra klassens medborgare, vi är ett jävla B-lag. ”
”Bortglömda ungar – blir förortens kungar”
http://www.ur.se/Produkter/170175-Fororten-brinner-om-segregation?q=f%C3%B6rorten+brinner
Stark berättelse om roten till utanförskap
31 augusti 2012 kl 01:00 2012-08-31 01:00
Vem älskar barnen från miljonprogrammet? Vilken politiker bryr sig egentligen om vad som händer mellan slitna hus och karga planteringar? Gråter Gud när en narkoman tar sitt liv?
Stockholms stadsteater har döpt om sin intima scen Bryggan till Fri scen. Olof Hansson är chef för verksamheten och har bjudit in teatergrupper utan stora bidrag, ofta utan egen lokal. Teater Fryshuset är först ut med en premiär på ”Medans vi faller” – en till stora delar självbiografisk dialog av Sebastian Stakset, som suttit fem av sina 25 år fängslad för olika brott.
Gruppen har visserligen tillgång till Fryshuset, Nacka men på Fri scen har man möjlighet att nå en bred publik och dessutom ligger ju scenen strax intill Sergels torg – där delar av dramat utspelas, skådeplats för narkotikahandel och social misär.
Sebastian Stakset skrev texten som ett slags talad rap. Först ensam på scenen berättar han om den moderna fattigdomen och dess ensamhet – föräldrar som sliter med flera jobb, barn som lämnas vind för våg. Vilka medel som dämpar smärtan bäst.
Han rimmar ungdomsgård på kriminalvård och kyrkogård och skildrar en färd mot tidig död. Monologen är en blues om maktlöshet. Förorten är en plats där Gud är en sedelbunt och kriminalitet enda möjliga vägen till revansch. Så kommer också en kvinna in på scenen, en flickvän som tog sitt liv genom en överdos.
Skildringen av Jasmines korta liv är fruktansvärt brutal. Hon blev omhändertagen som tvååring, hennes utsatthet och självförakt gör att hon börjar använda droger och prostituera sig. Alejandra Goic gör sin roll med liten röst och stor känsla. En flicka omskapad till ett ingenting.
Sebastian Stakset vågar berätta, blotta sig och sin sorg så att den nästan blir sentimental – och han blandar indignation med aggressivitet. På ett sätt liknar ”Medans vi faller” Norénprojektet ”Sju tre”. Också här står en ”riktig” kriminell på scenen, också här anas en vilja att genom språk och gestaltning skapa en genomlyst situation med plats för rak samhällskritik – riktad mot en kriminalvård som ersatts av förvaring.
”Medans vi faller” är en svart och ibland vacker text laddad med bitter ilska. Talspråk blandas med litterära bilder: drömmen om ett Eden, om att flyga som en Ikaros. Allt läst och spelat på ett förortsspråk med direktkontakt till en verklighet där drivkrafterna är hat och kokainmissbruk
Det är en stark och oförsonlig berättelse om roten till gängkriminalitet och utanförskap. Texten och dess verklighet skär som en kniv genom alla politiska floskler – som första pjäs på Fri scen slår den an en ton av unik angelägenhetsgrad.
http://www.svd.se/kultur/scen/stark-berattelse-om-roten-till-utanforskap_7460884.svd
Comments
Post a Comment